Brustna Hjärtans Cafe...

är en fantastisk bok som jag precis har avslutat. Boken handlar om 36 åriga Sophie som förlorar sin man i cancer, hon kan inte förstå hur det har kunnat drabba henne. Hennes liv faller samman och i början av boken handlar det om hur en människa kan bete sig när hon är i sorg. Sophie tröstäter och går en dag till jobbet i morgonrock och rosa kanintofflor. Detta medför att Sophie förlorar sitt jobb och sitt midjemått... Sophie flyttar till Ashland i Oregon, där hon lär känna en trettonårig vilsen tjej och en snygg skådespelare, plus en massa andra människor. Hon kämpar iaf med sig själv och går en bakningskurs där hon lär sig att baka de mest fantastiska bakverken. Efter ett tag öppnar hon Brustna hjärtans cafe och som blir en central mötesplats i staden. Sakta men säkert börjar Sophie att bygga upp sitt liv igen, ett liv hon aldrig drömt om att hon skulle kunna leva...

Känslan jag får när jag läser den här boken är på ett sätt obeskrivligt. En del av det livet som Sophie tillslut får är ett liv som jag skulle vilja leva... Jag vill engagera mig i tonårstjejer som har det svårt och spela en viktig roll i deras liv, jag vill öppna ett eget cafe en dag, vilken dag det blir får tiden utvisa och självklart vill jag möta någon att dela mitt liv med :-).

Man kan ju aldrig föreställa sig hur det känns att förlora en man/hustru i cancer eller i någon annan sjukdom/olycka. Men känslan att förlora den man älskar (på vilket sätt det än nu må vara) är en känsla som man själv äger, den går inte att jämföra med någon annans. Jag har förlorat människor jag älskar på olika sätt, både genom att det tagit slut och genom en olycka. Det är väldigt jobba saker att ta sig igenom, men människan är ju fantastisk på det sättet att hon faktiskt klarar det. Sedan är det sådant som påverkar en livet ut på ett eller annat sätt. Det går nästan inte en dag utan att jag tänker på Susanne som förolyckades den 24 juni 1996, hon var bara 16 år och hade hela livet framför sig. Susanne var min bästa vän och jag funderar ofta på hur livet hade varit om hon fortfarande hade levt. Det sägs att tiden läker alla sår, men jag tror helt enkelt att man lär sig leva med det där ärret som finns kvar efter såret, men det försvinner aldrig...

Ett litet mer seriöst/djupare inlägg än det förra kanske, men det var många tankar som väcktes när jag läste den boken. Jag kan varmt rekomendera er att läsa den!

kram på er alla där ute!