Trollhättan i mitt hjärta?

Jag vet att jag i andra inlägg har spytt galla över att bo här i Trollhättan, att allt som har med Trollhättan är döden typ. Jag skrev att jag skulle kolla på en lägenhet i Malmö men att chansen inte var stor att jag skulle få den. Att jag ofta frågar mig själv vad meningen är med mitt liv...

Jag var på väg till NYC när jag fick beskedet att de ville erbjuda mig lägenheten i Malmö. Jag satt närmare bestämt på flygplatsen i Paris. Nu hände det som jag så länge hade väntat på, shit tänkte jag, jag fick den verkligen. Jag hade inte riktigt räknat med det och på något sätt var det safe (när jag ser på det såhär i efterhand) att gå och titta på den och säga att man fortfarande var intresserad för jag var så övertygad om att jag inte skulle få den. Jag satt där med datorn i knät och tänkte att nu händer det som jag så länge har gått och väntat på. Något händer, jag får efter månader av väntan äntligen flytta ifrån Trollhättan. Till en ny stad och nya möjligheter... Jag blev ju ivrig såklart och skrev genast ett mail tillbaka att jag ville ha den, men att jag skulle vara borta i NYC en vecka och frågade om vi kunde höras när jag kom tillbaka, det gick bra. Hela veckan i NYC gick jag och pratade om att jag skulle flytta till Malmö, att jag äntligen skulle få bo i samma stad som Helene (bästa vännen). Mitt vikariat skulle ju gå ut 19 juni så något jobb i Trollhättan hade jag ju inte. Och likaväl som att vara arbetslös (om jag nu inte skulle få ngt jobb tänkte jag då) i Trollhättan kunde jag ju vara arbetslös i Malmö. Började tänka på praktiska saker som att sälja bilen, den skulle jag inte ha råd att ha kvar eftersom hyran i Malmö var 2000:- dyrare än hyran i Trollhättan. Sa till mina arbetskompisar att jag fått lägenhet i Malmö och att jag skulle flytta dit i juni. Alla var självklart glada för min skull. Hade sökt jobb i både Trollhättan och Malmö innan jag åkte iväg på semester, men inte hört något från någon. Men några dagar efter min hemkomst ringde rektorn från en skola i Trollhättan och frågade om jag ville komma på intervju. Självklart svarade jag ja, man tackar ju inte nej till en intervju liksom. Tänkte att ja jag kan ju gå på den bara för att. Men den dagen hände något inom mig, jag kan inte riktigt beskriva vad men jag tror att jag satte mina behov i första hand. Vad vill Jessica med sitt liv? Vad är bäst för Jessica? Vad får Jessica att må bra? Jag kom fram till att Jessica mår bra av att jobba, för Jessica betyder jobbet ganska så mycket. Det är absolut inte allt, men om man väljer mellan att bo i en stad där man inte känner speciellt många och vara arbetslös eller bo i en stad där hela ens familj, en del vänner bor och där man har ett jobb så blir valet inte helt lätt men ganska så självklart. Jag trodde inte riktigt detta om mig själv, trodde att behovet av att flytta härifrån var större än något annat, men så var alltså inte fallet. Jag fick det där jobbet som jag var på intervju för. Vill tillägga att det inte är vilken skola som helst, utan en mycket bra skola. Det var väl även det som drog lite extra...

Sedan har vi ju slussarna och jag har promenerat runt där de senaste dagarna och upptäckt hur fantastiskt vackert det är i den här staden. I alla fall sommartid, men så är det väl i de flesta städer I guess. Så har du inte varit i Trollhättan och kollat in slussarna borde du ta dig hit i sommar! Jag kan guida dig runt ;-).

De uteställen som finns är dock fortfarande under all kritik. Var på after work på Swania i fredags och det är verkligen katastrull. O my god vilka människor det finns alltså, haha. Jag och Angelica (kusin) var ute och kollade läget och drack drinkar. Det såg ut såhär:















Vi hade rätt kul trots att stället sög, lite småfulla var vi också :-) De goda drinkarna såg ut såhär: :-)













Så Trollhättan finns med mig lite i hjärtat, det finns dock annat som tar upp större plats. Vad som händer med det får dock tiden utvisa...

Take Care!

Destination Unknown...

Jag har börjat fundera mer och mer på vad som egentligen är meningen med mitt liv. Jag har frågat mig den frågan ganska ofta på senaste tiden. Jag har även sagt den rätt ut högt i förhoppning om att kanske få ett svar från någon. Och vem denna någon är vet jag faktiskt inte... Men det känns på något sätt som om man utsätts för en massa prövningar och det gäller att lista ut vilken som är den rätta vägen, den rätta vägen till meningen med livet, vägen till kärleken och lyckan. Jag tycks dock välja fel väg hela tiden, för efter att jag valt en väg som jag tror kan vara den rätta får jag ganska snabbt erfara att så icke är fallet. Eller mer att jag kanske utsätts för ytterligare en prövning eller något nytt att ta ställning till för att se om jag lyckas välja "rätt". Vad ska man gå på då tänker jag? Ska man gå efter det som verkar vettigast utifrån tanken, ska man följa hjärtat eller ska man följa känslan som man får i magen?? Jag har på senaste tiden följt magkänslan ganska så mycket och lite vad är det som känns rätt innerst inne. Jag tror att det har fungerat ganska så bra, de beslut jag tagit ställdes dock lite på sin spets idag av en och annan anledning. Men efter lite eftertanke så kändes det som besluten var helt rätt anyway... Men trots detta har jag dock inte kommit fram till vad som är meningen med mitt liv :-).

Som en del av er vet och som en del av er inte kan förstå så är ju inte mitt självförtroende det bästa. Men på senare tid har jag ändå förstått att jag på något konstigt vis har en otroligt positiv inverkan på folk. Jag vet inte om positiv inverkan är det rätta ordet, men jag ser det lite som det. Kuratorn ni vet som jag skrev om i ett tidigare inlägg och som jag trodde var intresserad. Det visade sig senare att så var fallet. Han berättade för mig att bara av min uppenbarelse och mitt sätt att prata på jobbet fick honom att lämna sin tjej. Att den självständighet som jag utstrålade fick honom att inse att det förhållandet han var i inte alls var rätt. Detta fick ju mitt självförtroende att stärkas lite och att kanske få ett litet annat intresse för denna kurator. Jag funderade länge fram och tillbaka om jag ville gå längre med det lilla flirtande som skedde på jobbet. Jag tog inte direkt några initiativ utan det var han som började ringa mig på fritiden och så. Samtalen utökades och vi pratade ganska om ganska så personliga saker. Jag blev mer och mer intresserad och även han uttryckte att han var väldigt nyfiken på mig. När det väl hade gått så långt att han förstod att jag typ var intresserad, fick han som alla andra "kalla fötter" och uttryckte det så fint att han inte ville blanda busisness with pleasure. Att han ville att vi skulle vänta med till skolan slutade. Jag trodde att en kurator kanske skulle vara något vettigare än "vanliga" killar, men icke, haha. Ja ja som tur var hann jag ju inte bli intresserad på riktigt så att glömma, gå vidare och bara vara arbetskompisar har inte varit något problem för mig. Han däremot är fortfarande lite flörtig på jobbet och har gärna kroppskontakt med mig i form av att lägga armen om mina axlar... Knepigt värre! Sedan är det många andra på mitt jobb som säger att jag är så stark, positiv och har mycket bra ideer. Att det är tack vare mig som det skett förändring på skolan. Det har dock tagit en himla massa kraft och det har varit en otroligt tuff vår termin. Jag är glad att det bara är 4 veckor kvar till sommarlovet! Ja för att sammanfatta lite om självförtroendet så har de senaste veckorna varit en liten ego boost...

Nä nu har jag babblat på tillräckligt om livet :-)

XOXO