Destination Unknown...

Jag har börjat fundera mer och mer på vad som egentligen är meningen med mitt liv. Jag har frågat mig den frågan ganska ofta på senaste tiden. Jag har även sagt den rätt ut högt i förhoppning om att kanske få ett svar från någon. Och vem denna någon är vet jag faktiskt inte... Men det känns på något sätt som om man utsätts för en massa prövningar och det gäller att lista ut vilken som är den rätta vägen, den rätta vägen till meningen med livet, vägen till kärleken och lyckan. Jag tycks dock välja fel väg hela tiden, för efter att jag valt en väg som jag tror kan vara den rätta får jag ganska snabbt erfara att så icke är fallet. Eller mer att jag kanske utsätts för ytterligare en prövning eller något nytt att ta ställning till för att se om jag lyckas välja "rätt". Vad ska man gå på då tänker jag? Ska man gå efter det som verkar vettigast utifrån tanken, ska man följa hjärtat eller ska man följa känslan som man får i magen?? Jag har på senaste tiden följt magkänslan ganska så mycket och lite vad är det som känns rätt innerst inne. Jag tror att det har fungerat ganska så bra, de beslut jag tagit ställdes dock lite på sin spets idag av en och annan anledning. Men efter lite eftertanke så kändes det som besluten var helt rätt anyway... Men trots detta har jag dock inte kommit fram till vad som är meningen med mitt liv :-).

Som en del av er vet och som en del av er inte kan förstå så är ju inte mitt självförtroende det bästa. Men på senare tid har jag ändå förstått att jag på något konstigt vis har en otroligt positiv inverkan på folk. Jag vet inte om positiv inverkan är det rätta ordet, men jag ser det lite som det. Kuratorn ni vet som jag skrev om i ett tidigare inlägg och som jag trodde var intresserad. Det visade sig senare att så var fallet. Han berättade för mig att bara av min uppenbarelse och mitt sätt att prata på jobbet fick honom att lämna sin tjej. Att den självständighet som jag utstrålade fick honom att inse att det förhållandet han var i inte alls var rätt. Detta fick ju mitt självförtroende att stärkas lite och att kanske få ett litet annat intresse för denna kurator. Jag funderade länge fram och tillbaka om jag ville gå längre med det lilla flirtande som skedde på jobbet. Jag tog inte direkt några initiativ utan det var han som började ringa mig på fritiden och så. Samtalen utökades och vi pratade ganska om ganska så personliga saker. Jag blev mer och mer intresserad och även han uttryckte att han var väldigt nyfiken på mig. När det väl hade gått så långt att han förstod att jag typ var intresserad, fick han som alla andra "kalla fötter" och uttryckte det så fint att han inte ville blanda busisness with pleasure. Att han ville att vi skulle vänta med till skolan slutade. Jag trodde att en kurator kanske skulle vara något vettigare än "vanliga" killar, men icke, haha. Ja ja som tur var hann jag ju inte bli intresserad på riktigt så att glömma, gå vidare och bara vara arbetskompisar har inte varit något problem för mig. Han däremot är fortfarande lite flörtig på jobbet och har gärna kroppskontakt med mig i form av att lägga armen om mina axlar... Knepigt värre! Sedan är det många andra på mitt jobb som säger att jag är så stark, positiv och har mycket bra ideer. Att det är tack vare mig som det skett förändring på skolan. Det har dock tagit en himla massa kraft och det har varit en otroligt tuff vår termin. Jag är glad att det bara är 4 veckor kvar till sommarlovet! Ja för att sammanfatta lite om självförtroendet så har de senaste veckorna varit en liten ego boost...

Nä nu har jag babblat på tillräckligt om livet :-)

XOXO