Dagen innan alla hjärtans dag hade vi kärleksdag på skolan. Vi hade delat upp i eleverna i olika grupper och så hade vi tre olika aktivitetsrum som eleverna fick gå runt till under dagen. Där jag var hade jag bland annat valt att läsa boken Kyss Mig, Jag Hatar Dig. En helt fantastisk bok om kärlek som jag efter den dagen har velat dela med mig. Jag har tänkt många gånger att jag måste skriva av den och lägga ut den på bloggen, men det har inte blivit av för jag har inte haft skrivlust och så har mitt internet strulat en del. Men här kommer den nu i något förkortad version:
Det är natt och Sofie kan inte sova. Det har varit en riktigt tokig dag. Sofi var till tusen procent säker att Jonas var galen i henne. Hon var i alla fall lite säker. Han log nämligen emot henne ibland och då hon frågade om hon fick låna hans sudd, hade han räckt ut tungan åt henne. Det brukar vara ett gott tecken. Därför hade hon tagit mod till sig på lunchrasten, hade gått fram till honom även om han stod tillsammans med Anders och Simon.
- Vill du inte ha chans på mig? hade hon frågat. Inget kärleksbrev med kryss för ja eller nej utan rakt på sak. Men Jonas hade bara skrattat och låtsas som om han missförstod henne.
- Säger du att jag inte vill ha chans på dig, hade han sagt. Anders och Simon skrattade också och Sofie hade skyndat sig bort. Det var i alla fall sista gången hon rakt ut sa vad hon kände.
Det är botten att vara så kär i någon. Sofie kan inte sova. Hon kan inte äta på morgonen och hon måste springa på toaletten fyra gånger innan hon går till skolan. Det är hemskt - men också härligt.
- Man kan väl inte vara så förälskad, när man är så liten, säger Sofies pappa. Men han fattar ingenting. Bara sånt som står i tidningen.
-Det är typiskt killar. De ska alltid vara så märkvärdiga, säger hennes mamma. Han är inte värd att bry sig om. Men Sofie vet att så är det inte. Jonas är nämligen... Det är svårt att förklara. Men det är något särskilt med honom. Hans hår och hans leende. Han är helt fantastisk.
Men det är ingen som förstår henne. Hon har lust att krypa upp på taket på det högsta huset och skrika ut över stan: -Varför är alla människor så korkade? Varför kan man inte få säga precis så som man känner det? Hon ställer sig framför spegeln, lägger handen på hjärtat och säger högt: - Jag lovar mig själv att från och med nu kommer jag alltid att säga motsatsen till det jag verkligen menar. Så då hennes mamma väcker henne nästa morgon, säger Sofie:
- God natt.
I bussen säger hon högt: - Adjö! till busschauffören då hon kliver på och visar sitt busskort.
Inne på skolgården är fröken Mårtensson rastvakt. Hon är den suraste av alla lärarna. Hon skäller alltid. Sofie går fram till henne, sträcker fram handen. -Jag tycker att du är riktigt, riktigt gullig! säger Sofie. Fröken Mårtensson vet inte vad hon ska svara. Hon står där bara och gapar. När Sofie vänder sig om för att gå, stammar hon: - Taaack.
Såhär håller det på hela dagen att Sofie gör och säger saker som hon inte menar. Hon får med sig hela klassen och läraren på att göra detsamma, prata tvärtomspråket. Helt plötsligt vågar alla säga vad de menar fast på tvärtomspråket då.
Efter skolan, då Sofie står och väntar på skolbussen, kommer Jonas plötsligt fram till henne. Han drar henne i armen och hon följer med honom. - Jag vill bara säga att jag tycker att det var rätt åt dig, det som hände igår, sa han.
- Det var dumt av dig att säga, sa Sofie.
- Jag är inte alls ledsen för jag var så vänlig, säger han. Nu blir Sofie tvungen att tänka efter lite.
- Det gör något... Säger hon och håller nästan på att börja skratta.
Nu kommer skolbussen. Jonas ser henne rakt in i ögonen. Och innan hon vänder sig om för att gå på bussen, ger han henne en snabb kyss. Mitt på munnen.
Hon skyndar sig till bussen. Det känns som om hennes huvud håller på att explodera. Ett ögonblick vet hon inte vad hon ska göra. Allt är så egendomligt. Så vänder hon sig om och ropar: - Jag hatar dig. Jonas ler. - Jag hatar dig också! ropar han.
Är den inte fantastisk så säg... :-) Jag älskade den och barnen älskade den också... Man kan ju faktiskt känna igen sig lite, oavsett vilken ålder man har...
Vecka 13
Egentligen var hela förra veckan lite blue, eller den hade det blåa över sig om man säger så. Idag har det varit en blå måndag och det kommer att bli en blåare tisdag är jag rädd. Livet är ju inte rättvist det vet vi ju. Men vissa saker önskar man att man slapp gå igenom. I tisdags förra veckan fick jag reda på att en elevs mamma låg inför döden, att hon endast hade några dagar kvar att leva. Detta kom verkligen som en chock... Igår fick jag reda på att hon hade somnat in... Hon blev bara 35år... Det är så jäkla sorligt så fruktansvärt orättvist! Imorgon blir det tufft att berätta för alla elever och bearbeta detta med dem, när man själv har svårt att förstå detta ofattbara som har hänt. Det snurrar runt i mitt huvud hela tiden och man har svårt att tänka och fokusera på något annat. Familjen finns i mina tankar hela tiden...
Har jag tagit mig ut i spåret och sprungit en runda. Jag är riktigt nöjd med mig själv faktiskt, att äntligen ha tagit tag i något som jag har tänkt på så länge. Det var jobbigt, men inte så djävulskt jobbigt som jag trodde att det skulle vara :-) Så nu känner jag att jag är på G!! Har lagt upp ett tränigsprogram för den här veckan som jag hoppas att jag klarar av att hålla. Tänkte att det kanske kunde vara bra att skriva här vad som är ens plan, för då blir det ju lite pinsamt om man inte håller det. Då har man en press på ett annat sätt och jag jobbar bättre under press på väldigt många olika områden har jag märkt :-). Här nedanför är min plan för denna veckan:
I lördags var jag och mamma inne på Apoteket och skulle köpa lite painkillers och då så såg jag den där nya flaskan, Listerine med lila färg. Tänkte att det kanske kunde vara bra att ha något sånt där munskölj. Men så kom jag och tänka på den gröna Listerine som jag provade för ett bra tag sedan hemma hos någon kompis, vem det var kommer jag dock inte ihåg. Jag kom ihåg att det brände som fan i munnen efter bara ett par sekunder i munnen. Men så, hm... lila färg kanske innebär mildare mot munnen tänkte jag, så den fick följa med hem...
Dagen innan alla hjärtans dag hade vi kärleksdag på skolan. Vi hade delat upp i eleverna i olika grupper och så hade vi tre olika aktivitetsrum som eleverna fick gå runt till under dagen. Där jag var hade jag bland annat valt att läsa boken Kyss Mig, Jag Hatar Dig. En helt fantastisk bok om kärlek som jag efter den dagen har velat dela med mig. Jag har tänkt många gånger att jag måste skriva av den och lägga ut den på bloggen, men det har inte blivit av för jag har inte haft skrivlust och så har mitt internet strulat en del. Men här kommer den nu i något förkortad version:
