Kyss Mig, Jag Hatar Dig

Dagen innan alla hjärtans dag hade vi kärleksdag på skolan. Vi hade delat upp i eleverna i olika grupper och så hade vi tre olika aktivitetsrum som eleverna fick gå runt till under dagen. Där jag var hade jag bland annat valt att läsa boken Kyss Mig, Jag Hatar Dig. En helt fantastisk bok om kärlek som jag efter den dagen har velat dela med mig. Jag har tänkt många gånger att jag måste skriva av den och lägga ut den på bloggen, men det har inte blivit av för jag har inte haft skrivlust och så har mitt internet strulat en del. Men här kommer den nu i något förkortad version:

Det är natt och Sofie kan inte sova. Det har varit en riktigt tokig dag. Sofi var till tusen procent säker att Jonas var galen i henne. Hon var i alla fall lite säker. Han log nämligen emot henne ibland och då hon frågade om hon fick låna hans sudd, hade han räckt ut tungan åt henne. Det brukar vara ett gott tecken. Därför hade hon tagit mod till sig på lunchrasten, hade gått fram till honom även om han stod tillsammans med Anders och Simon.

- Vill du inte ha chans på mig? hade hon frågat. Inget kärleksbrev med kryss för ja eller nej utan rakt på sak. Men Jonas hade bara skrattat och låtsas som om han missförstod henne.
- Säger du att jag inte vill ha chans på dig, hade han sagt. Anders och Simon skrattade också och Sofie hade skyndat sig bort. Det var i alla fall sista gången hon rakt ut sa vad hon kände.

Det är botten att vara så kär i någon. Sofie kan inte sova. Hon kan inte äta på morgonen och hon måste springa på toaletten fyra gånger innan hon går till skolan. Det är hemskt - men också härligt.
- Man kan väl inte vara så förälskad, när man är så liten, säger Sofies pappa. Men han fattar ingenting. Bara sånt som står i tidningen.
-Det är typiskt killar. De ska alltid vara så märkvärdiga, säger hennes mamma. Han är inte värd att bry sig om. Men Sofie vet att så är det inte. Jonas är nämligen... Det är svårt att förklara. Men det är något särskilt med honom. Hans hår och hans leende. Han är helt fantastisk.

Men det är ingen som förstår henne. Hon har lust att krypa upp på taket på det högsta huset och skrika ut över stan: -Varför är alla människor så korkade? Varför kan man inte få säga precis så som man känner det? Hon ställer sig framför spegeln, lägger handen på hjärtat och säger högt: - Jag lovar mig själv att från och med nu kommer jag alltid att säga motsatsen till det jag verkligen menar. Så då hennes mamma väcker henne nästa morgon, säger Sofie:
- God natt.

I bussen säger hon högt: - Adjö! till busschauffören då hon kliver på och visar sitt busskort.

Inne på skolgården är fröken Mårtensson rastvakt. Hon är den suraste av alla lärarna. Hon skäller alltid. Sofie går fram till henne, sträcker fram handen. -Jag tycker att du är riktigt, riktigt gullig! säger Sofie. Fröken Mårtensson vet inte vad hon ska svara. Hon står där bara och gapar. När Sofie vänder sig om för att gå, stammar hon: - Taaack.

Såhär håller det på hela dagen att Sofie gör och säger saker som hon inte menar. Hon får med sig hela klassen och läraren på att göra detsamma, prata tvärtomspråket. Helt plötsligt vågar alla säga vad de menar fast på tvärtomspråket då.

Efter skolan, då Sofie står och väntar på skolbussen, kommer Jonas plötsligt fram till henne. Han drar henne i armen och hon följer med honom. - Jag vill bara säga att jag tycker att det var rätt åt dig, det som hände igår, sa han.
- Det var dumt av dig att säga, sa Sofie.
- Jag är inte alls ledsen för jag var så vänlig, säger han. Nu blir Sofie tvungen att tänka efter lite.
- Det gör något... Säger hon och håller nästan på att börja skratta.
Nu kommer skolbussen. Jonas ser henne rakt in i ögonen. Och innan hon vänder sig om för att gå på bussen, ger han henne en snabb kyss. Mitt på munnen.

Hon skyndar sig till bussen. Det känns som om hennes huvud håller på att explodera. Ett ögonblick vet hon inte vad hon ska göra. Allt är så egendomligt. Så vänder hon sig om och ropar: - Jag hatar dig. Jonas ler. - Jag hatar dig också! ropar han.

Är den inte fantastisk så säg... :-) Jag älskade den och barnen älskade den också... Man kan ju faktiskt känna igen sig lite, oavsett vilken ålder man har...